Imam Jawads (fvmh) biografi

Shiamuslimernas nionde imam, Imam Jawad (fvmh), föddes den 10 rajab år 195 AH (811 e.Kr.) i staden Medina. Hans namn är Muhammad och han är känd som ”Jawad” och ”Taqi”. Han kallades även för ”Radhi” och ”Muttaqi”, men han är mest känd som Taqi. Hans ärade moder kallades för Sabika eller Khayzaran, enligt historiska rapporter.

Imam Muhammad Taqi (fvmh) var åtta år när hans fader gick bort. Efter att Imam Ridha (fvmh) blev martyr i slutet av månaden safar år 203 AH (818 e.Kr.), föll ledarskapet på Imam Jawads (fvmh) axlar och han blev shiiternas ledare. Ma’mun, precis som resterande abbasidkalifer, hade avundsjuka i sitt hjärta gentemot Imamerna och deras andliga inflytande över folkets hjärtan samt över deras storhet och överlägsenhet. Det var därför som Ma’mun höll ett öga på Imamen och försökte hålla Imamen nära sig. Hans första försök till det var genom att ge sin dotter, Umm Fadhl, i äktenskap till Imam Jawad (fvmh). Således kunde han ständigt ha Imamen under kontroll och kunde hålla koll på Imamen från hans hus.

Det ständiga lidandet Imam Jawad (fvmh) fick utstå är något som är historiskt känt.

En av de metoder som Ma’mun använde gentemot Imam Jawads (fvmh) far, Imam Ridha (fvmh), var att hålla debatter och diskussioner. Ma’mun och Mu’tasim (kalifen efter Ma’mun) ville genom dessa debatter och diskussioner försätta Imamen i en dålig situation, och vinna över honom i vetenskapliga debatter. Detta var även något som hans son Imam Jawad (fvmh) fick utstå, speciellt i början av hans ledarskap då han var av ung ålder. Ma’mun visste inte att det gudomliga ledarskapets ställning var något som hade tilldelats Imamerna av Gud, och att det inte hade något att göra med hur gammal eller ung man var.

Sannerligen påvisade Imamen att ens ålder inte har någon betydelse, och han lyckades visa det under den tid då olika islamiska och icke-islamiska grupper växte och utvecklades och under den period då stora vetenskapsmän levde, och även under den period då vetenskapen och tekniken i olika länder hade utvecklats och många böcker hade översatts till arabiska och var tillgängliga för folket. Det var under den här perioden som Imamen, med sin unga ålder, visade sin kunskap genom att delta i olika vetenskapliga debatter, och genom att använda sin gudomliga källa som kom direkt från Gud svarade han på olika islamiska frågor precis som hans förfäder tidigare hade gjort. Han valde att fokusera på utbildning och vägledning och svarade på många islamiska frågor.

Ett exempel på dessa debatter är Imamens diskussion, som vi återberättar nedan:

A’yashi[1] återberättar från sina böcker att Dharqan, som var Ahmad ibn Abi Duads[2] kompanjon och vän, rapporterar:

En dag återvände hans vän (Ibn Abi Duad) från Mu’tasims sällskap och han verkade väldigt orolig. Jag frågade honom: ”Vad är det som har orsakat denna oro hos dig idag?” Han svarade: ”Jag var hos kalifen och Abu Ja’far, son till Ali ibn Musa al-Ridha, och där uppstod en händelse som har bidragit till att jag är orolig.” Jag frågade honom vad som hade hänt. De hade fångat en tjuv och fört honom till kalifen. Tjuven hade erkänt att han begått brottet. Kalifen frågade om sättet att straffa honom på då en del lärda närvarade i samlingen. Kalifen kallade på andra lärda, samtidigt som han kallade på Muhammad ibn Ali al-Ridha (fvmh).

Kalifen frågade oss: ”Hur bör detta straff utges?” Jag svarade: ”Hans hand bör amputeras från vristen”, varpå kalifen frågade varför. Jag svarade: ”På grund av att fingrar och handflatan till vristen är det som utgör en människas hand, och detta har även nämnts i den Heliga Koranen (kapitlet al-Maidah, vers 6):
«فَامْسَحُوا بِوُجُوهِكُمْ وَأَيْدِيكُم» (”…och stryka över ansikte och händer…”)[3] Ett flertal lärda som var närvarande instämde. En grupp av de lärda sa dock: ”Hans arm måste amputeras från armbågen.” Kalifen frågade om anledningen till det. De svarade: ”På grund av versen i den Heliga Koranen som talar om tvagning (kapitlet al-Maidah, vers 6): «وَأَيْدِيَكُمْ إِلَى الْمَرَافِقِ» (”…samt armarna upp till armbågarna…”)[4] Denna vers visar att en tjuvs hand bör amputeras från armbågen.”

En annan grupp av dessa lärda sa: ”Handen bör amputeras från axeln då axeln ingår i en människas hand.” På grund av denna fråga uppstod splittring och diskussion, så kalifen vände sig om mot Abu Ja’far Muhammad ibn Ali och sade: ”Åh Abu Ja’far, vad säger du om denna fråga?” Imamen svarade: ”Dina lärda har uttalat sig om den här frågan. Ursäkta mig från denna debatt.” Kalifen svarade: ”Vid Gud, du måste också uttala dig om din åsikt gällande denna fråga.” Imamen sade: ”Eftersom du svär vid Gud, svarar jag på frågan. Svaret som de sunnitiska lärda har gett dig är fel. Den rätta islamiska gränsen är att amputera fingrarna, förutom tummen.”

Kalifen frågade varför varpå Imamen (fvmh) svarade: ”Guds Sändebud (frid vare med honom och hans familj) har sagt att bugning mot marken (sajdah) måste utföras med sju kroppsdelar; pannan, handflatorna, knäskålarna och stortårna. Om tjuvens hand amputeras från vristen, armbågen eller axeln kan vi inte utföra bugning mot marken på rätt sätt, på det sättet Gud har beordrat oss att utföra det. I den Heliga Koranen, kapitel 72 vers 18, står det: ”All dyrkan tillkommer Gud (al-masajida lillah)…”[5], således bör ingen amputera det som bidrar till att vi dyrkar Gud.” Mu’tasim blev nöjd med denna gudomliga och rationella regel och instämde med Imamen. Han gav order framför Imamen att amputera tjuvens fingrar.

Dharqan fortsatte att säga: Ibn Abi Duad blev väldigt bekymrad över det faktum att hans åsikt avvisades framför kalifen. Tre dagar efter att denna händelse utspelats gick han till Mu’tasim och sade: ”Å de troendes mästare! Jag har kommit för att ge dig ett råd, och detta råd ger jag dig utav den kärlek jag har för dig. ”Mu’tasim sade: ”Berätta.”

Ibn Abi Duad sade: ”När ni ordnar en sammanställning för att diskutera en eller flera frågor, är landets stora personligheter samt stora militära figurer närvarande. Även tjänare, vakter och konstaplar är närvarande och vittnar om det som sägs i samlingen. Eftersom de ser att dina lärdas åsikt inte är av något värde hos dig, och att Muhammad ibn Ali al-Jawads åsikt är av större värde, kommer de sakta men säkert att märka av Imamens närvaro. Detta kommer att leda till att kalifatet kommer att överföras från din familj till Muhammads familj, och din makt och styrka kommer att börja ifrågasättas.”

Detta råd från Ibn Abi Duad spred sig som ett gift i Mu’tasim och efter det började han aktivt att motverka Imamen och försöka släcka Imamens gudomliga ljus. Denna metod (att anordna debatter och diskussioner) gentemot Imam Jawad (fvmh) användes även av Ma’mun, innan Mu’tasim. I början av den nionde Imamens ledarskap anordnade Ma’mun debatter och diskussioner och bjöd in bland annat Yahya ibn Aktham, som var en stor domare, för att ställa Imamen frågor som han inte skulle kunna svara på så att Imamens trovärdighet skulle sjunka. Dock skedde inte detta, och Imamen tog sig vinnandes ut från dessa debatter och diskussioner.

En dag ville Yahya ibn Akhtam, på order av Ma’mun, ställa några frågor och Imam Jawad (fvmh) och andra stora lärda tillkallades. Ma’mun visade Imamen stor respekt och beordrade Yahya att ställa sina frågor till Imamen. Yahya, som var en äldre man, sade till Imamen efter att ha fått tillstånd av Ma’mun: ”Tillåter ni att jag ställer er en fråga gällande islamisk rättslära (fiqh)?” Imamen svarade: ”Fråga mig vad du vill”.

Yahya ibn Akhtham frågade: ”Vad bör en person göra om han, i ihram[6], dödat ett byte?”

Imamen sade: ”Jagade personen i Masjid al-Haram eller utanför? Var han kunnig eller okunnig? Jagade han medvetet eller omedvetet? Var han slav eller en fri man? Var han ung eller vuxen? Jagade han en gång eller flera gånger? Bytet som han jagade och dödade, var det ett fullvuxet byte eller barnet till bytet? Har han ångrat sig efter att ha jagat? Jagade han under kvällen eller under dagen? Var han i ihram för att utföra hajj eller för att utföra ’umra?”

Efter att ha hört Imamens svar blev Yahya förvånad och mållös och visste inte hur han skulle svara Imamen och hans huvud sänktes i skamsenhet. Åskådarna kollade på varandra och en tystnad spred sig. Ma’mun som själv blev väldigt förvånad, vände sig om till abbasiderna (Ma’muns släktingar) och de andra åskådarna och sade: ”Har ni nu sett och förstått vem Abu Ja’far Muhammad ibn Ali al-Ridha är?” Därefter ändrade han på diskussionstemat så att människornas uppmärksamhet skulle skiftas. Återigen stärktes Imam Jawads (fvmh) ställning efter dessa debatter.

Under sina 17 år som ledare började Imamen undervisa och sprida den rätta islam, och han hade många framstående studenter och följeslagare. Var och en av dem var stora lärda, speciellt inom islamisk kultur och läror. Några av de var: Ibn Abi Umayr Baghdadi, Abu Ja’far Muhammad ibn Sinan Zahiri, Ahmad ibn Abi Nasr Bazanti Kufi, Abu Tammam Habib Aws Tai (en berömd shiitisk poet), Abu al-Hasan Ali ibn Mahziyar Ahwazi och Fadhl ibn Shadhan Nayshaburi, vilka levde under 200-talet AH.

Dessa personer var, precis som sina Imamer, under ständig bevakning och förföljelse. Exempelvis så utvisades Fadhl ibn Shadhan från Neyshabur. Abu Tammam, som var en poet, utsattes även för orättvis behandling. Emirerna på den tiden, vilka själva var intresserade av poesi och litteratur, var inte villiga att lyssna på hans poesi eller ha något med hans poesi att göra överhuvudtaget, trots det faktum att han var den skickligaste poeten under den tiden, något som är känt inom islamisk poesi och litteraturhistoria. Om någon framförde ett av hans poetiska verk framför dem, utan att de visste att det var ett av Abu Tammams verk, njöt de och prisade verken men när de förstod att det var ett av Abu Tammams verk, alltså att det tillhörde en poet som var Imamens följeslagare och propagerade för Imamen, avvisade de det och gav order om att verken skulle förstöras.

Ibn Abi Umayr, en stor islamisk lärd och forskare, utsattes för stora svårigheter under Haruns och Ma’muns tid. Han fängslades och torterades en lång tid, och hans böcker som ansågs vara en viktig källa för islamisk kunskap togs och förstördes. Det var på detta grymma sätt som abbasiderna behandlade förespråkarna av vetenskap och kunskap!

[1] En shiamuslimsk lärd från 900-talet e.Kr. och tidigt 300-tal AH.

[2] En islamisk domare under 900-talet e.Kr.

[3] Mohammed Knut Bernströms översättning av en del av vers 5:6.

[4] ”…samt armarna upp till armbågarna…” Ibid.

[5] Bernströms översättning av en del av vers 72:18.

[6] Ett heligt tillstånd som äger rum under hajj då det blir förbjudet att göra flera saker, bland annat att jaga djur.