Historien om Kazimayns helgedom i Irak

När staden Bagdad valdes som huvudstad under Mansurs kalifat fanns det trädgårdar nära staden som var kända som ”Shuniziya”. År 145 AH (ca 762 e.Kr.), valde Mansur ut dessa trädgårdar till att vara hans familjeträdgårdar och kallade dem för ”Qurayshs begravningsplats”. Den första personen som begravdes där var Ja’far, Mansurs son som gick bort år 150 AH (ca 767 e.Kr.).

År 179 AH (ca 795 e.Kr.) kom Imam Kazim (frid vare med honom), på order av Harun, till Bagdad från Medina. I Medina fängslades Imamen och år 183 AH (ca 799 e.Kr.) förgiftades han av fängelsevakten Sindi ibn Shahik på order av den dåvarande kalifen, och blev martyr. Han begravdes sedan på Qurayshs begravningsplats, den plats han sedan innan hade köpt.⁽¹⁾

 

Imam Kazim (fvmh) var den fjärde personen som begravdes på den platsen. Innan honom hade Ja’far och Isa Nufili begravts på den platsen och den tredje personen var kalifen Amin (Haruns son). Amins moder, Zubaida Khatun, byggde ett mausoleum för honom på hans begravningsplats. Under Imam Jawads (fvmh) uppsyn och på order av Ma’mun byggdes det ett mausoleum över Imam Kazims (fvmh) grav, och efter det begravdes allt fler tjänstemän på den begravningsplatsen och alla de hade sina egna begravningsplatser och mausoleer.⁽²⁾

 

År 220 AH (ca 835 e.Kr.) förgiftades Imam Jawad (fvmh) av sin fru Umm al-Fadhl, Ma’muns dotter och Mu’tasims brorsdotter, på order av självaste Mu’tasim, och blev således martyr. Imamen begravdes nära sin förfader Imam Musa ibn Ja’fars grav (fvmh).⁽³⁾

 

Över deras ädla gravar byggdes det ett mausoleum och kupoler och platsen fick sedan namnet ”Kazimayn”, efter att ha ändrats från ”Qurayshs begravningsplats”. Bredvid dessa gravar fanns det en moské som hette ”Bab al-Tin-moskén”, eller ”Kazimayn-moskén” som den också kallades. Från den moskén kunde shiamuslimerna besöka de två Imamerna, och på grund av detta blev deras gravar även kända som ”Mashhad Bab al-Tin”. Därefter byggdes det en kupol och byggnad över deras gravar med flera kammare, och personer utsågs för att tjäna och ta hand om deras mausoleum.

I närheten av detta mausoleum fanns det en trädgård som tillhörde Zubaida Khatun, Harun al-Rashids fru. Trädgården var en plats där shiiterna bodde och den hade även blivit en plats för att ge nödvändiga faciliteter till pilgrimerna som besökte de två Imamerna.⁽⁴⁾

År 336 AH (ca 947 e.Kr.) förstördes den tidigare helgedomsbyggnaden på order av Ahmad ibn Buya, även känd som Mu’izz al-Dawla och som var en kung från Buyid-ätten, och ett nytt magnifikt monument byggdes upp, och över de två Imamernas gravar byggdes det separata helgedomar gjorda av trä. Likaså över dessa helgedomar byggdes det en stor kupol och insidan av helgedomen dekorerades vackert.

Efter honom utförde Adud al-Dawla Dilmay andra förändringar i helgedomarna och utvecklade dem, något som redan hade skett i andra shiitiska Imamers helgedomar. Han utförde dessa förändringar till år 369 AH (ca 979 e.Kr.) och han byggde även en vägg runt staden. Utöver det så byggde han även sjukhus mellan Kazimayn och Bagdad som hjälpte pilgrimer med deras svårigheter och sjukdomar. Efter det har staden Kazimayn, precis som Bagdad, fått en viktig och speciell ställning.⁽⁵⁾

 

På grund av vissa sammandrabbningar mellan människorna i distriktet Karkh i Bagdad uppstod en massiv eld som spred sig till helgedomen i Kazimayn år 441 AH (ca 1049 e.Kr.) och orsakade stora skador på den heliga platsen. Abu al-Harith Arslan Basasiri[1] började att reparera och konstruera helgedomen och minareten med hjälp av Abu Nasr Feyruz[2], och smyckade och dekorerade även Imamernas helgedom inifrån. Han reparerade även helgedomens gårdsplaner och la även på kistor på deras gravar.⁽⁶⁾

 

År 490 AH (ca 1097 e.Kr.) började Majd al-Malik Abu al-Fadhl Barwastani, den shiitiska vesiren till den dåvarande kungen från Seljuk-ätten Barkiyaruq, att reparera och konstruera Kazimayn-helgedomen och han lät bygga nya byggnader runt omkring helgedomen.⁽⁷⁾

 

Han täckte helgedomen väggar med tegelväggar och norr om helgedomen byggdes en stor moské med två vackra minareter. Han lät även bygga en stor byggnad för pilgrimer att vila och bo i.

 

Gårdsplanerna och den heliga helgedomen tillfogades skada år 569 AH (ca 1173 e.Kr.) på grund av en översvämning från Tigrisfloden. Abbasidkalifen al-Nasir li-Din Allah reparerade skadan år 575 AH (ca 1179 e.Kr.) med hjälp av sin shiitiske vesir Muayyad al-Din Muhammad Qummis ansträngningar. Han lät även bygga fler kammare runt om gårdsplanerna.⁽⁸⁾

 

Runt om helgedomen byggde han även hus för besökare och pilgrimer samt för fattiga att bosätta sig i. De husen blev kända som ”Dar al-Diyafa” (gästhus, hotell). År 608 AH (ca 1211 e.Kr.) byggdes även kammarna runt om gårdsplanerna till religiösa skolor. Kalifen valde att reparera och minska skadorna på helgedomen, då helgedomen återigen skadades på grund av en översvämning från Tigrisfloden.⁽⁹⁾ Under hans son al-Zahirs tid fattade helgedomen eld och många tillbehör i helgedomen brann ner, och även gravarna samt kupolen skadades. Detta var något som den dåvarande kalifen valde att reparera.⁽¹⁰⁾

 

Under Hülegü Khans (från Mongolriket) invasion i Bagdad år 656 AH (ca 1258 e.Kr.) plundrades staden och sattes i eld. Två år efter valde dock hans vesir Ata-Malik Juwayni, efter att hans styre flyttat till Irak, att börja reparera och ersätta de skador som inträffat i Kazimayn.⁽¹¹⁾ Han valde även att dekorera helgedomens väggar med tegelväggar.

 

Ett år efter förstördes helgedomen i Kazimayn, återigen på grund av översvämning från Tigrisfloden. Sultan Uwais Jalayir satte igång att reparera och förbättra helgedomen. Väggarna som var runt om gårdsplanerna dekorerade han med vackra tegelväggar, samt så la han två kistor över gravarna. Istället för att ha en kupol, som hade byggts under Buyidättens tid, lät han bygga två kupoler över deras heliga gravar. Flera år senare, år 776 AH (ca 1374 e.Kr.) svämmade Tigrisfloden över igen och orsakade stora skador i Kazimayn.⁽¹²⁾ Återigen var det sultanen Uwais som med hjälp av sin vesirs ansträngningar vidtog åtgärder för att reparera förstörelsen. De delar som hade förstörts på grund av översvämningen återställdes av honom. Han byggde även en karavanseraj som logi för pilgrimer.⁽¹³⁾

 

De största och viktigaste rekonstruktionerna och reparationerna av Kazimayn-helgedomen gjordes under safavidernas tid. Shah Ismail Safavi lät riva ner hela helgedomens byggnad och lät bygga en ny vacker och ståtlig byggnad som hade inre gårdsplaner i varje hörn. Han lät bygga nya gårdsplaner och bygga om helgedomen och lade till två nya kupoler med vackra tegelväggar. Han byggde en magnifik moské med stora pelare i den norra delen av helgedomen, som även än idag finns kvar och som är känd som Safavidmoskén. Han lät bygga två vackra kistor för de två Imamernas gravar, samt lät han dekorera insidan av helgedomen med värdefulla tak- och ljuskronor och enastående mattor. Helgedomens samt gårdsplanernas dörrar lät han täckas av silver.⁽¹⁴⁾ Idag finns det fortfarande kvar en inskription av dessa handlingar som utfördes av shah Ismail att se.

 

Brodern till shah Ismail – sultan Muhammad Khudabandeh som härskade dessa år i Irak – kompletterade sedan hans verk. Efter erövringen i Irak och det ottomanska styret över Bagdad, dedikerade Süleyman I en vacker predikstol gjord av kakel och tegelstenar till Safavidmoskén.

 

För första gången byggde även shah Abbas Safavi helgedomen utav stål och som han lät byggas över Imamernas gravar, samt dekorerade han deras helgedom och gravar. År 1045 AH (ca 1635 e.Kr.) byggde även shah Safi I fyra minareter i varje hörn på gårdsplanerna och som även kan skådas idag.

 

Under Qajardynastin fick Kazimayn en särskild uppmärksamhet. Aqa Muhammad Khan från Qajardynastin gjorde viktiga och essentiella konstruktioner och reparationer i helgedomen. År 1211 AH (ca 1796 e.Kr.) täckte han de två kupolerna från topp till botten med äkta guld. Han täckte även valvet över den södra gårdsplanen med guld, samt täckte han helgedomens och gårdsplanernas golv med marmorstenar. Han köpte husen som var kring gårdsplanen och förlängde gårdsplanen på det sättet.⁽¹⁶⁾

 

År 1221 AH (ca 1806 e.Kr.) lade Fath-Ali Shah Qajar speglar och kakel på de inre gårdsplanerna och förnyade minareternas guld. Detta arbete slutfördes år 1229 AH (ca 1814 e.Kr.). 26 år senare förgyllde Manouchehr Khan Gorji från Qajar-dynastin de södra, östra och västra valven. År 1282 AH (ca 1865 e.Kr.) genomförde Sheikh al-Iraqin, Amir Kabirs representant, reparationer i Kazimayn. Han använde en tredjedel av pengarna från sitt arv för att renovera och dekorera valven, lade till speglar i helgedomen och de inre gårdsplanerna och täckte de yttre gårdsplanerna med kakel.

 

Ett år senare byggde Naser al-Din Shah en helgedom gjord utav silver, och lät de installeras över Imamernas gravar, och ersatte den med helgedomen gjord utav stål som var kvar från Safavid-dynastin. Några andra regeringsmän från Qajardynastin, som exempelvis Farhad Mirza (son till Abbas Mirza), var också inblandade i rekonstrueringen och utvecklingen av Kazimayn-helgedomen.⁽¹⁷⁾

 

Idag har Kazimayn-helgedomen en yta på mer än 14 145 kvadratmeter och är 123 meter lång och 115 meter bred. Kazimayn-helgedomen är byggd i en rektangulär form, och räknat med de områden som omger helgedomen är dess yta större än 26 000 kvadratmeter. En stor del Kazimayn-helgedomen är konstruerad på order av shah Ismail Safavi, och enligt en inskrift kan man skåda att år 926 AH (ca 1520 e.Kr.) är sista perioden för dessa byggnader.

 

 

1. Kistan och graven

Under Buyidättens tid byggde Mu’izz al-Dawla träkistor som han la över Imamernas gravar, dock brann dessa kistor ned under branden år 441 AH (ca 1049 e.Kr.). Arslan Basasiri, som var en av de shiitiska guvernörerna och emirerna i Bagdad, lät bygga två nya kistor till Imamernas gravar under rekonstruktionen av helgedomen. År 629 AH (ca 1232 e.Kr.) installerade den siste abbasidkalifen al-Mustansir en vacker kista för Imam Jawads (fvmh) grav. Dessa två kistor var kvar till sultan Uwais Jalayiris tid – alltså år 769 AH (ca 1367 e.Kr.) – och på grund av förslitning och andra skador ersattes de av två nya och vackra kistor med inkrustation det året.

Under 900-talet (år 926 AH, ca 1520 e.Kr.) lät shah Ismail Safavi installera två väldigt vackra kistor med inkrustation. Kistan som installerades över Imam Jawads (fvmh) grav och som även än idag finns kvar, är ett av den tidens konstmässiga mästerverk. När det gäller dess mångsidighet är kistan den vackraste och mest tilldragande av alla Imamers gravar, och dess skönhet kan enbart skådas med blotta ögat.

 

Kistan har väldigt tunna delar och stycken gjorda av elfenben som är en tiondels millimeter. Inuti finns det industriella träbitar samt bitar av ebenholts och skulpterade blommor av elfenben som är en halv millimeter. Detta är en av de islamiska samt iranska manifestationer och mästerverk som har hänfört många konstnärer. Kistan är 2,5 meter lång, 1,83 meter bred och 1,5 meter hög och dess yta är mer än 18,2 kvadratmeter.⁽¹⁸⁾

 

Kistan som kan skådas idag över Imam Musa al-Kazims (fvmh) grav, har förvarats från Safavid-eran och har [genom tiderna] förbättrats av olika experter inom inkrustation. När det gäller konst, prydnad och mönster når den inte samma nivå som Imam Jawads (fvmh) kista. Denna kista har en yta på mer än 15,2  kvadratmeter och är mindre än Imam Jawads (fvmh) kista. Den har inskriptioner som gjordes år 1324 AH (ca 1906 e.Kr.).⁽¹⁹⁾ Naser al-Din Shah[3] såg dessa två kistor och uttryckte att de båda dekorerats med silver.⁽²⁰⁾

 

Men för första gången installerade Mu’izz al-Dawla Dilmay år 336 AH (ca 947 e.Kr.) en helgedom gjord av teakträ över Imamernas två gravar.⁽²¹⁾ Under shah Abbas tid ersattes denna helgedom med en helgedom gjord av stål.⁽²²⁾

År 1283 AH (ca 1866 e.Kr.) byggde Naser al-Din Shah en silverhelgedom för Imamernas gravar och installerade den över helgedomen gjord av stål.⁽²³⁾ Ungefär ett sekel senare, 1324 AH (ca 1906 e.Kr.), byggde fru Sultan Begum (dotter till Mushir al-Mulk Shirazi) en annan helgedom av silver och ersatte den med helgedomen Naser al-Din Shah hade byggt eftersom den hade blivit sliten och dess silver hade tynat bort.⁽²⁴⁾ Denna helgedom finns fortfarande kvar än idag, och 250 000 mithqal (ca 910.5 kilo) silver användes för att bygga den.

 

Den har 18 fönster och inskriptioner överst på helgedomen som är dekorerade med kapitel ur Koranen samt Guds Heliga Namn. Denna helgedom är 7 meter lång, 5 meter bred och 3,5 meter hög. Ingångsdörren till graven ligger mitt på dess östra sida och öppnas mellan de två gravarna. Dörren har magnifika ingraveringar och sniderier. I de övre hörnen av helgedomen finns åtta stora stålvaser som innehåller många koranverser och hadither (återberättelser från Profeten och Ahl al-Bayt), och som är ett kvarlevande verk av shah Sultan Hussein Safavi och kvarlevor som stålhelgedomen från Safavid-eran.⁽²⁵⁾

 

Det är värt att nämna att den ädla graven till Imam Musa ibn Ja’far (fvmh) ligger i södra delen och är i riktning mot qibla (Mecka), och Imam Jawads (fvmh) grav ligger i norra delen av helgedomen. Den västra delen har lite distans till väggen och den östra delen har ett öppet utrymme som är en plats för samling och där pilgrimer kan göra ziyarat[4]. Gravarna ligger i mitten av helgedomen, och omges av fyra gårdsplaner vid varje hörn.

 

Helgedomen omges av speglar som når till taket och dess tegelmurar är täckta med vacker kalligrafi, och året 929 AH (ca 1523 e.Kr.) kan skådas på det. Dessa inskriptioner är verk från Safavid-eran. Inuti helgedomen hänger en stor ljuskrona som är ett tecken på yttersta elegans och konst. Denna ljuskrona är en av de enastående dekorationerna från Mu’izz al-Dawla Dilmays tid och är gjord av rent guld. Även namnen på shah Ismail och Fath-Ali Shah kan ses på inskriptionerna runt den heliga helgedomen.

 

 

2. Antal inre gårdsplaner

Runt de fyra hörnen kring Imamernas välsignade helgedom och gravar finns det fyra inre gårdsplan, där alla är täckta från botten till hälften av sten och resten upp till taket är täckt av speglar. Längden på dessa gårdsplaner är ca 40 meter från norr till söder och det finns sju fontäner på längden. Bredden från östra till västra sidan är 30 meter, och det finns fem fontäner på bredden. Vid de här gårdsplanerna är vissa lärda och återberättare (av Profetens och Ahl al-Bayts återberättelser) begravda.

 

Antal inre gårdsplaner och deras namn:

 

1. Bab al-Murad: Denna gårdsplan ligger på den östra sidan och är byggd full med speglar, på order av Naser al-Din Shah. Den kallas även för den östra gårdsplanen. Denna gårdsplan ligger nära shah Ismail Safavis valv och där finns även Sheikh Mufid och Ibn Quluyeh begravda, två stora shiitiska återberättare och teologer.

 

2. Bab al-Quraysh: Denna gårdsplan ligger nära den södra delen av Imamernas gravar och har rekonstruerats och reparerats på order av sultan Muhammad Rashadkhan.
3. Norra gårdsplanen: Ligger belägen nära den norra delen av Imamernas gravar.
4. Västra gårdsplanen: Denna gårdsplan ligger mittemot den östra gårdsplanen och är även känd som Khawaja Nasir al-Din al-Tusis gårdsplan, då han är begravd där.
5. De inre gårdsplanernas dörrar

 

Dessa fyra gårdsplaner har sex stycken dörrar som leder till Imamernas heliga begravningsplats, dörrar som alla är gjorda av guld och silver. Två dörrar finns nära Sheikh Mufids begravningsplats (i den östra gårdsplanen), två dörrar finns på den västra gårdsplanen och vid Khawaja Nasir al-Din Tusis begravningsplats, en dörr finns på den norra gårdsplanen och en dörr finns på den södra gårdsplanen. Utav dessa sex dörrar leder tre dörrar specifikt till Imam Kazims (fvmh) begravningsplats, och tre dörrar till Imam Jawads (fvmh) begravningsplats.

 

Var och en av dessa dörrar är ur ett konstnärligt perspektiv extremt originella och har vackra sniderier, olika mönster och vackra kalligrafiska tryck. Förutom detta så ansluts dessa inre gårdsplaner med hjälp av åtta dörrar till de yttre gårdsplanerna. Den första dörren finns vid den södra inre gårdsplanen och omges av silver, och donerades år 1283 AH (ca 1866 e.Kr.) av Seyyed Mirza Baba Istahbanati. Linjerna graverade på den är med Mirza Muhammad Ali Tabib Shirazis handskrift. Kanten på dörren har dekorerats med skrift med verser från kapitlet al-Dahr (al-Insan) och kapitlet al-Fajr i nasta’liq-skrift. År 1284 AH (ca 1867 e.Kr.) ingraverades namnet på personen som donerat den med abjad-skrift på denna dörr.⁽²⁶⁾

 

Den andra dörren är på den södra inre gårdsplanen och innehåller mycket vackra sniderier och gravyrer. Denna dörr donerades av Emadollah, guvernören i Kermanshah, år 1285 AH (ca 1868 e.Kr.). På den kan man se namnet på kalligrafen, hantverkaren och donatorn tillsammans med Guds Heliga Namn och de felfria Imamernas namn, skrivna med kalligrafi. Den tredje silverdörren till den södra inre gårdsplanen har donerats av hajji Muhammad Ali Afdhal Shoushtari. På den kan man se datumet ”1399 AH” (ca 1979 e.Kr.), inskriptioner, vackra skrifter i nasta’liq-skript, koranverser och dikter.

 

Den fjärde dörren finns på den östra inre gårdsplanen under ett gyllene valv kallat ”Naservalvet”. Dörren är även känd som ”Bab al-Murad”. Donatorn är prins Farhad Mirza och dörren installerades på dess plats år 1294 AH (ca 1877 e.Kr.). På kanterna av dörren kan man skåda donatorns namn, datumet den donerades på samt kalligrafens namn. Den femte dörren finns på den östra inre gårdsplanen bredvid Sheikh Mufids grav och har utmärkta sniderier och linjer. Donatorn är hajji Mohammad Javad Tajer och dörren donerades år 1314 AH (ca 1896 e.Kr.). Koranverser och persisk poesi pryder även denna dörr.⁽²⁷⁾

 

Den sjätte och sjunde dörren finns på den västra inre gårdsplanen och bredvid Khawaja Nasir al-Din al-Tusis grav. Dessa dörrars donator är okänd, men man vet att den donerades år 1337 AH (ca 1918 e.Kr.). Vackra inskriptioner dekorerade med koranverser och hadither kan skådas på den.

 

Den åttonde dörren finns på den norra inre gårdsplanen och donerades år 1340 AH (ca 1921 e.Kr.) av Hajj Abd al-Nabi, en affärsman från Kazerun (plats i Iran). På dörren har koranverser och dikter graverats, samt namnet på donatorn, kalligrafen och dörrtillverkaren.

 

Inne i helgedomen och dess moské finns en mycket vacker och gammal predikstol som är gjord av snidade tegelstenar, och som än idag är platsen för talaren och bönpredikanten. På den kan datumet ”956 AH” (ca 1549 e.Kr.) ses vilket indikerar att den är femhundra år gammal. Denna predikstol byggdes av sultan Süleyman I från det ottomanska riket, och tillägnades moskén. Fram till år 1340 AH (ca 1921 e.Kr.) bad sunnimuslimerna i denna moské till dess att Sheikh Mehdi Khalesi började leda församlingsbönen, och efter det hölls församlingsbönerna av shiiterna. Denna moské byggdes av shah Ismail Safavi år 926 AH (ca 1520 e.Kr.).

 

 

4. Kupoler och minareter

 

Över de två Imamernas helgedom finns två kupoler som är klädda i guld. Under det tredje århundradet (AH; 800-talet e.Kr.) byggdes det en kupol för första gången över dessa två Imamers gravar.⁽²⁹⁾

 

Efter det, under fjärde århundradet, rev Mu’izz al-Dawla Dilmay ned kupolerna och gravstenarna som hade lagts över Imamernas gravar och byggde istället en ståtlig byggnad samt en kupol över den. Under kalifen al-Zahirs tid förstördes en bit av kupolen på grund av en eld som uppstod, och kalifen började sitt jobb med att återställa den.⁽³⁰⁾

Under den mongoliska dynastin byggde sultan Uwais Jalayir ut kupolen som var kvar från Buyidättens tid och byggde två kupoler över Imamernas helgedom, och shah Ismael Safavi la kakel på dessa två kupoler.

 

Shah Ismail Safavi prydde de nämnda kupolerna med guldstenar⁽³¹⁾ och Aqa Mohammad Khan Qajar förnyade och återställde det slitna guldöverdraget⁽³²⁾ och utsmyckade det med guld från topp till botten. Dessa två kupoler ligger två meter ifrån varandra och inga inskriptioner kan ses på dem. De är 14,5 meter höga och avståndet från botten till spetsen är 29 meter, och arean på den nedre delen är 29 kvadratmeter. Förgyllningen och dekorationen av det inre av kupolen gjordes under shah Ismails regeringstid, och spegelarbetet inuti kupolen lades där av Mirza Shafi Sadr Azam⁽³³⁾.

 

För tillfället har dessa två Imamers heliga helgedom fyra minareter. Första minareten över deras gravar byggdes av Mu’izz al-Dawla Dilmay, men förstördes sedan på grund av en eld som uppstod. Den byggdes sedan om av Arslan Basasiri.⁽³⁴⁾

 

Majd al-Mulk Braustani, vesiren för Barkiyaruq, byggde ytterligare två minareter för helgedomen. Under shah Safi I:s (shah Abbas efterträdare) tid byggdes dessa minareter om och dekorerades med vackert kakel som fortfarande är kvar.⁽³⁵⁾ Aqa Mohammad Khan Qajar dekorerade dessa minareter med guldstenar⁽³⁶⁾ och ökade antalet minareter till fyra. Fath-Ali Shah ersatte också det slitna guldet med nytt guld. Även de ottomanska kungarna, som exempelvis sultan Salim, hade en roll i byggandet av minareter och rekonstrueringen av några av dem, och än idag kan man skåda kvarlevande inskriptioner av det.

 

Dessa fyra minareter är byggda på helgedomens fyra sidor och har en höjd på fem meter och en omkrets på fyra meter. Deras höjd var förr i tiden cirka nio meter, men med tiden har dess höjd minskat.

 

5. Yttre gårdsplaner och valv

 

Den yttre gårdsplanen i Kazimayn är en mycket stor gård och liknar en av gårdsplanerna i Najaf, dock är den i Kazimayn storleksmässigt och arealmässigt mycket större.

 

Gårdsplanen är 370 meter lång och 350 meter bred, och Imamernas heliga helgedom, med en längd på 230 meter och bredd på 150 meter, ligger på denna gårdsplan. Det var Adud al-Dawla som för första gången byggde en mur runt Imamernas helgedom, och således skapade en gårdsplan.

 

I branden som uppstod år 441 AH (ca 1049 e.Kr.) skadades gårdsplanen, och Arslan Basasiri valde att bygga om den.⁽³⁹⁾ Gårdsplanen förstördes återigen år 569 AH (ca 1173 e.Kr.) på grund av översvämning från Tigrisfloden. Kalifen al-Nasir li-Din Allah byggde om gårdsplanen och byggde även kamrar runt om gårdsplanen, och som efter ett tag omvandlades till religiösa skolor.⁽⁴⁰⁾ De nedre kamrarna är sex meter höga, och det är 11,5 meter upp till gårdsplanernas tak i de övre kamrarna. Dessa kammare ligger i en ring.

 

Sultan Uwais Jalayri dekorerade väggarna med vackert kakel. Under Safavid- och Qajar-perioderna omgjordes och dekorerades gårdsplanernas väggar. Under Qajar-perioden utvidgades dem av Mohammad Hosein Khan Qaragouzlou Hamedani.⁽⁴¹⁾ Gårdsplanen i Kazimayn är omgiven av byggnader och hus på tre sidor, och endast den norra sidan av helgedomen är ansluten till Safavid-moskén som även är fäst med gårdsplanen. I var och en av de tre östra, västra och södra sidorna har tjugo kammare och ett högt och magnifikt valv byggts. Dess norra sida har tio kammare. Gårdens fyra sidor omges av sjuttio kammare som är dekorerade med vackra tegelstenar och kakel.⁽⁴²⁾ Dessa kammare var tidigare islamiska skolor och fungerade som hem till seminariestudenter, men är nu familjebegravningsplatser.

 

Den totala ytan på gårdsplanen, helgedomen och dess utkanter är på 26 000 kvadratmeter. Den gårdsplan som vi skådar nu är arbetet av Farhad Mirza, farbror till Naser al-Din Shah. Han rev sönder den tidigare byggnaden och köpte de intilliggande husen och utvidgade dem till gårdsplanen, och gjorde således dess väggar högre än tidigare. Detta arbete tog sex år och en mycket mäktig och magnifik gårdsplan byggdes.⁽⁴³⁾ Den nämnda gårdsplanen har nu blivit stenbelagd med marmor. Under Qajar-perioden hade denna gårdsplan sju dörrar som fortfarande finns tillgängliga än idag. En dörr lades där av Allamah Shahrestani som en symbol för paradisets dörrar som nämns i Koranen.⁽⁴⁴⁾

Namnet på dörrarna är enligt nedan:

 

1. Bab al-Quraysh
2. Bab al-Qibla
3. Bab al-Murad
4. Bab Sahib al-Zaman
5. Bab Farhadiya
6. Bab Ayineh
7. Bab Masjid Safavi⁽⁴⁵⁾

 

Från början av Qajar-perioden hade denna gårdsplan tre huvuddörrar eftersom Madame [Jane] Dieulafoy[5] som besökte den har rapporterats säga: ”Dess tre huvuddörrar är i slutet av gården.”⁽⁴⁶⁾

 

Det finns inskriptioner som går som en krans över hela gården ända till Safavid-moskén. Denna inskription är skriven i kalligrafitext över safirblått kakel med en bredd på en halv meter och innehåller några kapitel från Koranen, som exempelvis al-Jumua, al-Fath, al-Dahr, al-Duha och al-Ghashiya. Kalligrafens signatur kan även ses, där det står skrivet på arabiska:
«كتبه تراب اقدام الزائرين نصر الله مشهدي خادم الروضة الرضوي 1298ق»  (signerad år 1298 AH, ca 1881 e.Kr.)

 

Inskrifter i samma stil och form har ritats på fronten på kamrarna samt över valven. På dem kan man skåda kapitel ur Koranen med datumet ”1298 AH” och vart och ett av dessa valv innehåller ett speciellt kapitel ur Koranen. Gården har två stora och vackra klockor; en som sitter ovanför det inre valvet som ligger vid de tre södra dörrarna och den andra ovanför det inre valvet som ligger vid de tre östra dörrarna. Dessa två klockor installerades av prins Farhad Mirza. Han täckte gårdsmarken med sten och gjorde om dess källare för att begrava döda.⁽⁴⁸⁾

 

Den heliga gårdsplanen har tre stora och vackra valv; den ena är framför Bab al-Qibla, den andra framför Bab al-Murad och den tredje framför Bab al-Quraysh. De är även kända som det södra valvet, östra valvet och västra valvet. Det finns två små valv på vardera sida av Bab al-Dhahab som är dekorerade med tegelstenar och kalligrafi i kufisk stil. De stora valven som ligger centralt är 16 meter höga.

 

Förutom de tre valven finns det ett valv från Safavid-eran på den östra sidan av den inre gårdsplanen som ligger framför Sheikh Mufids grav. Det är idag övergivet och en inskrift i kalligrafi med namnet och datumet ”Shah Ismail 926 AH (ca 1520 e.Kr.)” kan skådas på det. Vackra mosaikplattor med vita och svarta linjer gör att det här valvet utmärker sig konstnärligt mer än andra valv från Qajardynastins tid. Andra inskriptioner i kufisk stil kan även skådas över valvet, och denna vackra och delikata inskription har bildats från svartskurna keramikplattor.⁽⁵²⁾ Förr i tiden räknades detta valv vara huvudingången till den östra inre gårdsplanen.

Källor:

1. Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, vol. 1, s. 107.
2. Feyz, ibid, s. 30.
3. Husayni al-Jalali, Mazarat Ahl al-Bayt wa tarikhuhuma, s. 114.
4. Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, vol. 1, s. 107.
5. Ibid, vol. 1, s. 107-108; Husayni al-Jalali, ibid, s. 108.
6. Feyz, ibid, s. 89.
7. Musawi al-Zanjani, Jawlah fi amakin al-muqaddasah, s. 109; Husayni al-Jalali, ibid, s. 115.
8. Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, vol. 1, s. 108.
9. Ibid, vol. 1, s. 108.
10. Husayni al-Jalali, ibid, s. 115; Musawi al-Zanjani, ibid, s. 110.
11. Masahib, Dairat al-Ma’arif Farsi, s. 2143.
12. Musawi al-Zanjani, ibid, s. 111.
13. Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, vol. 1, s. 110; Feyz, ibid, s. 121.
14. Musawi al-Zanjani, ibid, s. 112.
15. Feyz, ibid, s. 122.
16. Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, vol. 1, s. 109.
17. Ibid; Musawi al-Zanjani, ibid, s. 113.
18. Emad al-Din Hosein Esfahani, Tarikh-e joghrafiayi-e Karbala-ye mo’alla va amaken-e motabarrekeh va ’atabat-e ’aliyat, s. 118-120.
19. Ibid, s. 121.
20. Naser al-Din Shah, Safarnameh-ye Naser al-Din Shah be ’atabat, s. 97.
21. Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, vol. 1, s. 107.
22. Feyz, ibid, s. 122.
23. Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, vol. 1, s. 109.
24. Milani, ibid, s. 133.
25. Feyz, ibid, s. 45-46.
26. Ibid, s. 197.
27. Ibid, s. 203-208.
28. Ibid, s. 249-250.
29. Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, vol. 1, s. 107.
30. Husayni al-Jalali, ibid, s. 115.
31. Feyz, ibid, s. 237; Sayf al-Dawlah, Safarnameh-ye Sayf al-Dawlah be Makkeh, s. 212.
32. Naser al-Din Shah, Shahriyar-e Jaddeh-ha, s. 96; Abu Taleb Khan, Masir-e Talebi, s. 400.
33. Naser al-Din Shah, ibid, s. 97.
34. Feyz, ibid, s. 89.
35. Ibid, s. 122.
36. Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, vol. 1, s. 109.
37. Feyz, ibid, s. 240.
38. Jafar Khalili, ibid, s. 85.
39. Feyz, Tarikh-e Kazemein va Baghdad, s. 89.
40. Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, vol. 1, s. 108.
41. Sayf al-Dawlah, ibid, s. 213.
42. Fakhr al-Molk Ardalan, Az harim ta haram, s. 38; Feyz, ibid, s. 129-130.
43. Feyz, ibid, s. 126; Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, s. 109.
44. Feyz, ibid, s. 48 och 127.
45. Sadid al-Soltah Kobabi, Safarnameh-ye Sadid al-Soltah, al-Tawfiq fi al-Tariq, korrigerat av Ahmad Eqtedari, s. 240.
46. Madame Dieulafoy, Safarnameh-ye Madame Dieulafoy, s. 569.
47. Feyz, ibid, s. 131-132.
48. Ibid, s. 127.
49. Dairat al-Ma’arif Tashayyu’, s. 109.
50. Feyz, ibid, s. 40-41.
51. Madame Dieulafoy, s. 571.
52. Feyz, ibid.

 

Källa: ’Atabat-e ’Aliyat-e ’Eraq

[1] En militär befälhavare tillhörande Buyid-dynastin.

[2] Daylamitisk kung.

[3] Persisk shah under 1800-talet e.Kr.

[4] Ziyarat betyder bokstavligen att besöka någon, och här menas det att tala till Imamerna (fvmd).

[5] Fransk arkeolog under 1800-1900-talet.